svaret är nej
Det spelar nog inte någon roll hur mycket man säger att man hatar en människa.. En människa som faktiskt förstört ens vardag. Bara för att jag just hatar personen så mycket hatar jag ännu mer hur omgivningen reagerar. Vilket jag uppfattat som '' det blir bra'' reaktionen. Fuck off att det blir bra, ja kanske en dag! men för i helvete inte nu.. och för i helvete inte i morgon... där med inte om ett par jävla år! jag vet med 100att jag går igenom det här ensam oavsett om personer påstår sig finnas där.
Jag vet inte om ni kanske förstått att jag ropat på hjälp, försökt leta kontakten. I själva handlingen verkar det som att personer sakta försvinner ifrån mig, vilket gör mig orolig på hur människors beteende kan förvandlas. Speciellt dem personerna som man förlitat sig på.. Det är tråkigt och gör ondare än vad som egentligen har hänt mig. Jag har bara delat tankar med min psykolog. En av de tankar jag delade med henne var om att de närmaste kanske bara inte vet hur de ska hantera situationen gällande sak. Fast oavsett om tanken slår mig att det skulle vara så förstår jag inte hur man kan avstå en människa som lever i trauma.. Jag vill helst bara ha mina käraste omkring mig nu, men frågan är om dem verkligen är mina käraste..
käraste vänner... Tyvärr...svaret ekar bara NEJ i huvudet.
